MOR PEGG
Max Lundqvist

Med Mor Pegg ville jag skapa en föreställning utanför teaterns vanliga trygghets-zoner. Publiken skulle tvingas uppleva Mor Pegg, inte bara iaktta henne. När börjar det, när slutar det? Mor Pegg var en scenisk installation, där hela rummet ingick. Även rummet utanför rummet.

Jag uppskattar mycket att många beskrev sitt Mor Pegg-besök som en surrealistisk teaterupplevelse. I uppslagsboken förklaras surrealism som ” en modernistisk riktning inom konst, litteratur o. film som söker återge drömmar och andra tillstånd i det undermedvetna ofta med chockartade o. absurda konstellationer”.

Mor Pegg var en föreställning där formen triggade fram det existentiella innehållet. När börjar det, när slutar det?

Mor Pegg handlar inte om någonting, hon är ett tillstånd.

SR Metropol
(lyssna) (läs)
Väldigt bra, komprimerat och full action. Jävligt coolt!

Maria Edström, SR P1
(lyssna på Marias reflektioner)
En fullständig knockout!

Produktionsfakta

Mor Pegg
av Max Lundqvist

När: 2007/08
Antal föreställningar: 28
Publik: 1215
Målgrupp: Vuxna och ungdomar (från 15 år)
Var: Stockholm + turné

Skådespelare 
Max Lundqvist – Jag
Isabel Wåland – Den Andre

Produktion 
Regi, manus, produktion : Max Lundqvist
Originalmusik: Cosimo (plus ett stycke av Dietrich Buxtehude)
Ljusdesign: Johan Ronström
Teknik: Olle Lundh, Johan Ronström, Isabel Wåland
Fotografi & filmdokumentation: Mirjam Hector

Tack till:
Teatermaskinen och alla maskinister, Ulla Fredriksson, Riddarhyttans hembygdsförening, Gäddan, Skinnskattebergs kommun, Skinnskattebergs Folkhögskola och Henry Lehto.

Ett litet extra tack till:
Iggy Malmborg, Anders Olsson, Jonas Engman och Mikael Love Lind.

Mer om Mor Pegg

Tematiken i Mor Pegg är sprungen ur 50-talets existentialistiska tankegångar, men uppdaterad till ett rastlöst 2000-tal. Jag söker min plats i tillvaron, ett centrum för mitt liv, mitt jag. Men antingen står jag för långt åt vänster, för långt åt höger eller för långt fram.

Den allt naknare rösten formulerar sig oavbrutet, i sitt försök att förstå livets mening. Många gånger tycks den vara på väg in i rena tystnaden.

Vi lever sen dör vi – hur svårt kan det va?

Vilka är dom?

Huvudpersonen, kallad Jag, är en maktfullkomlig karaktär som söker svaren på de stora och omfattande frågorna kring livets varande. Jag berättar historier som hakar upp sig och korvar sig som en strumpa på fel fot. Jag söker den slutgiltiga sanningen.

Som motpol till Jag står – Den Andre. Den Andre ser in i framtiden och därför upprepar Den Andre behovet av förändring.

Båda dessa roller kan också ses som två karaktärsdrag (motpolerna) hos en och samma individ. Tillsammans är dom allt.

Jag och Den Andre

Mor Pegg är ett samlingsnamn för alla subjektiva upplevelser som vi idag håller på att tappa greppet om. Vår uppkopplade samtid driver oss till att skapa virtuella jag av oss själva. På Internet kan vi vara just den person vi alltid drömt om att vara. Vi lägger ut bilder på oss själva och sprider den information som gör oss spännande för andra.

Sartre skulle kalla karaktären som vi byggt upp på nätet för en spegling av människans Intet. Tjock blir smal. Fattig blir rik. Ensam blir tillsammans. Intet har alltid varit en stor del av människan, som en följd av vår frihet att själv välja liv och karaktär. Förr var Intet en subjektiv upplevelse och bild av oss själva. Idag kan vi i en så stor utsträckning materialisera Intet, att det blir en konkret karaktär för omgivningen. Omgivningen, i existentialistiska termer kallad Den Andre, bekräftar vårt Intet som ett Varande. Vi har gjort oss själva till varor, och låter den objektiva verkligheten våldta den subjektiva upplevelsen. När rollen trampat snett, kan vi skylla på att det just var en utbytbar roll. Vi kan hitta på en ny imorgon. Resultatet blir ett infantilt samhälle befolkat av skenkaraktärer på vild marsch mot undergången?

Den kollektiva identiteten

Mor Pegg är människans gemensamma identitet utanför den fysiska världen. Vår samtidskultur av självexponering handlar i stor utsträckning om vår längtan efter kollektivet, att ingå i ett sammanhang. Men i det rotlösa samhället, där kontakten med den subjektiva upplevelsen är i upplösning, utrotas även relationen till kollektivet. När hoten om en lika stor världslig som personlig apokalyps knackar på dörren, vet den infantila människan inte hur hon ska svara. Istället utövar vi paniska kontrollförsök, nonchalans och våldtäkt. Planeten har gett oss allt hon har och vi får fritt forma vårt liv, men vi ser inte längre kopplingen mellan våra handlingar och dess verkan. Vi vet att vi kan rädda liv. Vi vet egentligen att bara jag kan rädda mig och vår kollektiva identitet.

Så

När vi slutar att ta ansvar för både våra egna och de kollektiva handlingarna, vad kvarstår då av meningen med livet?